Safari

Nu har vi kommit hem från ett par fantastiska dagars safari i bushen. Vi bodde på en mycket trevlig lodge ca fyra timmar norr om Johannesburg.

Vi blev bortskämda som aldrig förr med massor av god mat och jättefint boende, så att bli väckt 5,30 varje morgon gjorde inte så mycket. Det var nämligen då dagens första safaripass började.

Det blev väldigt många timmar i safaribil, men titta vad vi fick se då:

Nosis o hennes bäbis.

Lejonhanne som dessutom bjöd på ett fantastiskt morgonvrål så det kändes som alla mina inälvor skakade. Vi satt ca tre meter ifrån honom.

Vi lyckades hamna mitt i en elefanthord med cirka fyrtio elefanter.

Och så showade såklart flodhästen för oss. 

Zebror fanns det många av, även om jag hade svårt att ta de på allvar efter att ha sett filmen Madagascar lite för många gånger. Där är det en oerhört lättstött Zebra med.

Giraffer såg vi inte så jättemånga men de vi såg var så himla fina!

Och så såg vi såklart massor av vacker natur och många fina vyer.

Utöver allt detta fina såg vi faktiskt också en leopard vilket var så sjukt coolt. Dock fick jag ingen bra bild på den då vi satt lite för långt ifrån. Men att vi bara såg en var ju verkligen lyckosamt då det inte händer så ofta. 

Ibland när hjärtat gå lite sönder

I Alex möts man jämt av goa o glada barn. Dom flesta älskar att bli fotograferade och vill gärna posa för att sen se bilderna efteråt. Många har ingen spegel hemma, så att bara se sig själv på bild kan bli väldigt speciellt. Därför blir det att jag ofta fotar barn när jag är i Alex.

Så även för ett par veckor sen när jag o Kristin var där.

Och visst såg jag att en av pojkarna hade problem med sina tänder. Jag såg att framtänderna var helt svarta och skrumpna. Och jag såg att det blödde från hans tandkött. Men jag visste inte riktigt vad jag skulle göra.

Jag kom hem, tankade in bilderna och tittade mer noggrant.

Den här lille pojken som inte är mer än fem år har redan helt förstörda tänder.

Det var omöjligt att släppa. Men vad gör man?

Efter ett par dagars grubblande så bestämde vi oss ändå för att göra något hellre än inget. Ja, det kanske är en piss i Nilen och ja hans föräldrar kanske blir förnärmade. Men vi testar.

Så vi köpte tandkräm och en liten giraff-tandborste, åkte tillbaka till Alex och fick hjälp med att leta upp den lille pojken och hans mamma.

Till en början var mamman lite skeptisk när vi kom. Det kan man ju förstå när två vita kvinnor kommer inklampandes och börjar prata om ens barn. Men efter en stund när vi fått presentera oss ordentligt och hon förstod att jag var en god vän till Jeff, som bor bara några hus bort så slappnade hon av något. Vi berättade om det dumma med dagligt Coca Cola-drickande och visade hur en tandborste funkar.

Det kändes som att hon tog till sig vad vi sa och den lille pojken verkade i alla fall glad över att få en plastgrej som var designad som ett orange/lila djur.

Nu hoppas jag bara att det funkar för den här lille pojken. Tar man tag i hans tänder nu kommer han säkert ha goda chanser att få behålla sina riktiga tänder när de kommer om nåt år.

Samtidigt som tusentals andra barn i Alex fortsätter dricka Coca Cola varje dag och aldrig har hört talas om en tandborste.

Så i brist på att staten gör vad den ska här i Sydafrika: hade jag varit Colgate eller Pepsodent så hade jag bannemej sett min chans här. Åk till Alex en gång i månaden och lär familjerna lite om basic tandvård. Dela ut gratis prover och snart kommer många förstå och prioritera att ta hand om sina barns tänder.

Sitter också och funderar på att bli flourtant. Seriöst alltså. Samla ihop lite pengar och sedan sätta upp nån form av flourstånd i Alex och åka dit ett par timmar på utsatt tid varje vecka. Så kan folk komma dit med sina barn och skölja och övningsborsta tänder.

Men först ska jag leta upp en tandläkare och konsultera samt läsa på lite mer.

Herregud. Här sitter jag och planerar att bli den där tanten som jag såååå mycket ogillade som barn.

Livet alltså.

Drakensbergen!

Nu är vi hemma igen efter två intensiva dagar i Drakensbergen. Och jag vet lixom inte riktigt hur jag ska få till det här... Hur sätter man ord på det som varit ens livs bästa naturupplevelse? Och vad gör man när bilder inte luktar, låter och känns så som det faktiskt var att vara där?

Vi började dagen med tidig uppstigning och skjuts till starten längs knaggliga vägar (som min lilla i20 INTE hade klarat av). Vid åtta-snåret började vi sakta med säkert traska, jag Kristin och vår härliga guide Donald som "kände bergen som sin egen byxficka". Vi tog oss upp mot 3000 meter och visst kändes det att luften var något tunnare än man är van vid.

Väl uppe på bergsplatån hade vi en million dollar view. Det är det vackraste jag sett i hela mitt liv och definitivt det mest hisnande och svindlande när man på mage ålade sig ut mot en klippavsats för att titta de tusen metrarna som det var ner till marken. Tusen meter!

Läskigast av allt var när vi skulle ta oss ner från bergsplatån via en 30 meter lång ribbstege. Vår guide Donald tyckte mest det var en piece of cake...

...medans vi tyckte att det var något värre.

För visst ser man hur sjukt läskigt det var???

Efteråt fick vi istället leka av oss lite på klippa. Kändes lite bättre. 

Men man behövde dock inte va uppe särskillt högt i bergen för att njuta fullt ut. Även runt vår lodge var naturen otroligt vacker.

Och vet ni vad det bästa av allt är då? Jo, att vi bor knappt fyra timmars bilresa från bergen = kommer snart vara där igen!

Jakarandasäsong!

Nu har vi kommit hem igen efter en fantastisk vecka på sydkusten (ja, bilder kommer kanske när jag har uppbringat kraft till att gå igenom alla sjuhundraellvatusen). O va passar väl inte bättre än att bli välkomnad av Jakarandan som just nu står i full blom.

Ända sen vi flyttade ner har det pratats om detta träd som blir helt blå/lila just bara ett par veckor i oktober varje år. Och som det finns massor av i Joburg.

Och ja, nu fattar jag vad buzzen var om.

Stadens gator har färgats blåa och långa alléer ser helt plötsligt ut att vara tagna från en tecknad film istället för den megastorstden som det faktikst är.

Och trots att det nästan inte finns några träd i townshipen så ser man ändå nån Jakaranda här och var även där. Och det är nästan som att de får större effekt där. Bilden nedan är Jeffs utsikt när han kliver ut ur sitt nya hus.

Camping del 2

Ok, kort rapport från mobilen. Hermanus var fantastiskt även denna gången. Vi fick se massor av valar plus att vädret visade sig från sin bästa sida.

Sen körde vi vidare genom ett otroligt vackert landskap för att till slut komma till gulliga men sömniga Wilderness. 

Där stannade vi två nätter,bodde på en mysig och bekväm camping alldeles vid en flod. Vi kanotade, åt gott och hör och häpna duschade. (Så att säga ingen varje-dag-syssla när man campar i Afrika.)

Och så såg vi Map of Afrika, en flod som har format sig som Afrikas karta. Fint!

Sista dagarna nu innan vi flyger hem till Joburg igen på tisdag. 

Jag bara campar lite

Nu har jag o Kristin tagit oss söderut för att campa längs med Garden Route.

Men först gjorde vi två dagar i Cape Town med bland annat Table Mountain, Lions Head och  Cape of Good Hope.

Och nu har vi då börjat vår resa österut. 

Första dagen på vägarna spenderades i Wine Lands med både ost- och vinprovning på agendan. 

Sen på kvällen hittade vi världens mysigaste camping som vi näst intill fick för oss själva (bortsett från valarna då).

En mycket bra campingstart. Nu styr vi mot Hermanus för valspotting och sedan vidare mot Wilderness. So long!

Arts on Main

Downtown Johannesburg finns ett område som heter Maboneng, vilket betyder "plats för ljus" på Sotho. Sedan 90-talet har dessa kvarter varit ganska nedgångna med ett väldigt dåligt rykte, men de senaste åren har det blivit ändring på detta. Nu räknas det som Johannesburgs absolut trendigaste område där kreativiteten kokar och ett nytt ställe öppnar upp typ varje vecka. 

Och mest populärt i Maboneng är Arts om Main. En marknad där du kan hitta mat från världens alla hörn, kläder, smycken och massor av konst. Hit vallfärdar Johannesburgs alla hipsters varje söndag.

Ett 30-tal matstånd trängs i en stor sal och du kan hitta allt från paella, belgiska våfflor, thai...

...och Etiopiskt som Kristin körde på. 

...sen letar man upp en plats på den mysiga innergården o sätter sig för att käka. Pallar man sedan så tar man en sväng in på kläd- och smyckesmarknaden.

Ovanför matmarknaden finns en utställningshall där man bland annat kan ta del av ett riktigt coolt fotoprojket. Det startade upp för nåt år sen och började med att man började anordna fotokurser för killar som levde på gatan och hade kommit lite på sniskan. Sedan fick de låna var sin kamera och plåta sin stad. Nu kan man köpa dessa bilder som är upptryckta på canvas och varje termin startar nya kurser för nya killar. 

Det hela har blivit en sån succé så nu har man expanderat verksamheten till att bland annat sy kuddar med typiska sydafrikanska fraser. 

Projektet går under namnet "I was shoot in Joburg" och jag & Kristin fick också vara med på bild.

We run Jozi

Tillbaka i Joburg sen ett par dar och har fått världens finaste besök hemifrån i form av Kristin!

Hon trodde att hon kom hit på semester, men hennes första dag här blev en tre-timmars cykeltur i Alex och sen ett 1-mils springlopp  på det. Välkommen till Afrika!

Springloppet är en årlig grej som Nike anordnar här i Johannesburg. Förra året sprang man i Alex och i år hade man valt att lägga bansträckningen downtown bland annat i Hillbrow, Newtown och Braamfontein - områden som man för fem år sen aldrig hade lagt ett lopp i. Fortfarande blir man avrådd att röra sig i dessa områden kvällstid, men när vi nu var 10 000 springare tillsammans så kändes det hur lugnt som helst.

Första tre kilometrarna var inte så jätteroliga då det mer elle rmindre var att springa på motorväg. Men sen rörde vi oss sakta men säkert in i smeten och efter halva loppet blev vi friskt påhejade av dom som bor utmed banan. Som prick över i:et avslutades loppet med att springa över Nelson Mandela-bron.

Idag drar vi nog ner på tempot o fokuserar på god mat o häng istället.