Resten av helgen...

Jo, vi flög ju ner till George i helgen, allt signerat Pajjen som ställde till med överraskningshelg.

George är en sömnig liten stad nära kusten i Western Cape.  Vi checkade in på ett mysigt litet B&B norr om stan. Området bjöd på fantastiska promenader och frisk men fuktig luft.

Första punkt på lördagens dagordning var att vi skulle testa Canopying. Det innebär att man är fastkopplad via en vajer som går mellan ett antal träd som man sen likt Tarzan svingar sig mellan. Typ.

Det hela var mycket kul, och hade det inte varit för att vi toppade upp det hela med att hoppa bugyjump en timme senare så hade detta ju varit dagens höjdpunkt. 

Men ja, nu blev det ju bungyn som knep dagens adrenalin-första-plats.

Efter bungy-galenskapen var vi tvungna att pusta ut lite. Vi körde då till Storms River Mouth i nationalparken Tsitsikamma. Där var så otroligt vackert och jag hoppas verkligen att vi kommer hinna åka dit igen innan det här äventyret är över.

Kvällen toppades sen med fantastisk utsikt och middag i Plettenberg Bay...

Där fick vi fick se solen gå ner och fullmånen stiga....

En fantastisk helg på alla sätt. Tack Peiman!

Bungyjump

Vill ni veta vad vi gjorde i helgen? Jo vi hoppade bungyjump! Världens högsta från en bro dessutom. 216 meter!

Kolla själv om du inte tror mig (och bortse från den vidriga musiken):



Det hela började egentligen med att Pajjen hade bokat överraskningshelg på den Sydafrikanska sydkusten. (Mer om detta i nästa inlägg.) Och en av aktiviteterna vad då alltså att hoppa bungyjump.

Jag har hört talas om denna galenskap förut, och kört över Bloukrans Bridge tidigare, alltid med stor nyfikenhet.

Men jag har nog aldrig trott att jag skulle våga.

Den här gången hade jag dock inget riktigt alternativ. Pajjen var nämligen mycket pepp. (Vilket jag är glad för så här i efterhand.)

Vi kom till bungy-kontoret precis bredvid bron strax innan tre i lördags eftermiddag. Först var det invägning och lite pappersarbete som skulle göras.

Sen fick vi en tid: 16.00. Vi skulle alltså vänta i över en timme. Under den tiden hade jag väldigt mycket ångest, men tur då i alla fall att man hade lite att göra, som tex att prova ut sele.

Resten av tiden satt vi i caféet och tittade på bron och de som hoppade. Mycket obehagligt. 

Sen var det då dags att gå ut till mitten av bron. Man gick som i en nättunnel som hängde på undersidan. Det var en promenad på cirka 200 meter, och den var inte heller kul. Särskilt om man är höjdrädd. 

Men vi kom fram i alla fall och möttes av öronbedövande hög musik och febril aktivitet på teamet som bestod av ca 15 pers.

Väl på plats bestämdes det vilken ordning man skulle hoppa i. När det var ens tur kom dom och hämta en och satte på fästen och remmar runt vristerna. Och så en säkerhetslina fäst vid bröstkorgen. 

Sen blev man utasad till kanten och det var nog det allra värsta. Jag stod bara och försökte titta på bergen i horisonten och stänga av allt annat. 

Sen sa det vara tjoff och så var jag ute i luften. 

Den första sekunden var nog den värsta i mitt liv. På riktigt. Men sen när man vände och åkte upp igen var det helt fantastiskt. Total tystnad och vetskapen om att man antagligen överlevt var helt otrolig. 

Sen hängde man där upp och ner i kanske en halvminut innan man blev upphissad av mycket trevlig person som virats ner för att vända på en och göra en sällskap. 

Väl uppe var hela kroppen i uppror av alla känslor. Känslan av overklighet var mycket påtaglig. 

Pajjen då? Jo o han hoppade också, först av alla dessutom!

Det har var bland det värsta - och bästa - jag nånsin gjort. Skulle jag göra det igen? Yebo.

Cradle of Humankind

En timme nordväst om Johannesburg ligger Cradle of Humankind. Ett stort och vackert naturområde dit hundratals cykelglada joburgare tar sig varje helg.

Men det som området är mest känt för är alla fossiler som har hittats där. Skelettdelar från människans föregångare som är över 4 miljoner år gamla finns att titta på i museet.

Det är också på grund av alla dessa fossiler som man har kunnat konstatera att mänskligt liv först uppstod exakt här. Vi är alltså alla afrikaner. Känns mycket bra!

Museet var mycket intressant och lärorikt. De jobbade ytterst padagogiskt och interaktivt. Nedan ses mamma när hon ringer en noshörning och pappa som testar sin koordination mellan öga, hjärna och hand. 

Utanför museet möttes vi sen av vackra vidder över Magaliesbergen.

Men där hade vi inte tid att stanna för länge för vi hade lunch bokad på Roots som vi var tvungna att hasta till. 

Restaurangen låg mycket vackert precis vid en liten damm.

          

Vi serverades en 6-rätters-lunch med matchande viner som vi var mycket nöjda med. Mest poppis hos mig var rätt nummer två som bestod av en vit fisk, ärt- och krabbfrikassé, picklad vitkål, sparris och med ett ostronskum. Himmelskt gott!

Och allra finast var rätt fem, den första efterrätten, som bestod av blåbärsparfait, lakrisgel, hallon och maräng.

Här i Sydafrika är man så oerhört bortskämd med att äta gott och prisvärt. För denna lunch inklusive sex goda viner betalade vi 330 kronor per person, dricks inräknat. Förstår verkligen inte hur jag ska kunna vänja mig vid svenska restaurangpriser efter det här året...

Johannesburg Botanical Gardens

Det jag saknar mest med att bo i en mångmiljonstad är naturen. Grönområde, gräsmattor att ligga på, tystnad och skogsdoft.

Jag förstår ju att det inte på riktigt går att kombinera med en megastad, men jag kan ju sakna det i alla fall.

Men vad jag INTE förstår är att det har kunnat gå ändå till NU innan jag hittat till botaniska trädgården här inne i stan.

Jag har kört timmar bort från stan (och visserligen hittat massor av fin natur) men att det fanns en mysig jättepark bara minuter från där vi bor visste jag inte. Här kommer ni hitta mig många gånger framöver:

Parken är över 80 hektar och rymmer ett par dammar, flera olika tematrädgårdar som tex rosenträdgården här nedan. 

Vi var där i lördags och jag vet inte om det var nåt speciellt för dagen eller om det jämt är så, men vi stötte på säkert fem olika brudpar.

Tillsammans med glassförsäljarna (killarna med cykel på bilden) delade de på området och alla verkade glada och nöjda.

Luftballongsfärd!

I morse var det arla uppstigning. Halv fyra ringde klockan eftersom vi skulle till Magaliesbergen och flyga luftballong. Så det var bara att göra en brandmannapåklädning och ge sig iväg.

Efter lite heavy mörkerkörning (nä, dom har inga gatlampor att tala om i det här landet) så kom vi fram till uppstigningsplatsen i gryningen.

 Anledningen att vi skulle åka ballong sådär en random söndag var att den här stjärnan har fyllt år och detta var min present till honom.

Klocken fem stod vi alltså redo på plats. Vi serverades kaffe och fick titta på medans de blåste upp ballongerna. Huvva vad stora dom var! Och lite nervös var jag allt. Men det verkade som att gänget hade koll på läget så jag fick så att säga bara hålla mig i skinnet. 

Sen var det då dags att lyfta. Vi hade en mycket pedagogisk och rolig herre till pilot och det var nog anledningen till att min nervositet försvann samma sekund som vi lättade från marken. 

Väl uppe i luften nådde vi en maxhöjd 700 meter och ballongen höll en hastighet på 21 km/h.

Vi hade strålande väder och en jättefin utsikt över bergen. Totalt flög vi ca en timme och det var ganska lagom tyckte jag...

...för nere på marken sen serverades det nämligen champangefrukost - så det var inte fy skam där heller!

Drakensbergen!

Nu är vi hemma igen efter två intensiva dagar i Drakensbergen. Och jag vet lixom inte riktigt hur jag ska få till det här... Hur sätter man ord på det som varit ens livs bästa naturupplevelse? Och vad gör man när bilder inte luktar, låter och känns så som det faktiskt var att vara där?

Vi började dagen med tidig uppstigning och skjuts till starten längs knaggliga vägar (som min lilla i20 INTE hade klarat av). Vid åtta-snåret började vi sakta med säkert traska, jag Kristin och vår härliga guide Donald som "kände bergen som sin egen byxficka". Vi tog oss upp mot 3000 meter och visst kändes det att luften var något tunnare än man är van vid.

Väl uppe på bergsplatån hade vi en million dollar view. Det är det vackraste jag sett i hela mitt liv och definitivt det mest hisnande och svindlande när man på mage ålade sig ut mot en klippavsats för att titta de tusen metrarna som det var ner till marken. Tusen meter!

Läskigast av allt var när vi skulle ta oss ner från bergsplatån via en 30 meter lång ribbstege. Vår guide Donald tyckte mest det var en piece of cake...

...medans vi tyckte att det var något värre.

För visst ser man hur sjukt läskigt det var???

Efteråt fick vi istället leka av oss lite på klippa. Kändes lite bättre. 

Men man behövde dock inte va uppe särskillt högt i bergen för att njuta fullt ut. Även runt vår lodge var naturen otroligt vacker.

Och vet ni vad det bästa av allt är då? Jo, att vi bor knappt fyra timmars bilresa från bergen = kommer snart vara där igen!