Finbesök!

Nu har äntligen Josefin landstigit på Afrikansk mark! Det är så himla fantastiskt att få besök hemifrån och att få visa dem man tycker om så mycket där hemma om allt fantastiskt som finns här.

Bland det första vi gjorde var så klart att åka till mitt favvoställe Alex för att cykla med Jeff.

Vi besökte ett Shebeen (bar i township) och drack umqombothi, den lokala ölen...

...och så skaffade Josefin nya vänner på dagiset i Alex.

I slutet av cykelturen fick vi också uppleva ett afrikanskt skyfall med åska. 

Men samtidigt som man har besök här så fortsätter ju vardagslivet här i Johannesburg. Det innebär att Josse fick hänga med på 5 Steps-möte. Den här gången var det på Alex High där vi  diskuterade detaljerna för hur vi ska göra när de 750 tallrikarna som projektet samlade in pengar till ska börja användas nästa vecka. Bland annat grejjade vi lite med plastbiljetter som varje elev ska få som de sen kan lösa in mot en tallrik mat. 

Matfantasier från Afrika

Alltså. Det är ju inte det att jag inte gillar bra mat. Tvärt om. Jag älskar bra råvaror, trevliga reaturanger och långkok hemma.

Men. Jag kan inte förneka att det finns vissa saker som kanske inte kvalar in på fin-mat-listan som jag ändå är svag för. I synnerhet sen vi flyttade till Sydafrika.

En av dom grejjerna är falukorv. Inget speciellt när man är hemma, men nu när man är inne på 9:e månaden från svensk mat kan jag inte förneka att vissa matfantasier styr mot denna röda ring.

Så till den milda grad att mamma och pappa fick ta med en när de besökte oss för ett par veckor sen.

Så, nu har den legat där i frysen ett par veckor. Diskussionerna har gått vilda här hemma. Vad ska vi göra med den? Jag har som besatt googlat olika ungsbakade varianter, tänkt på stroganoff-recept och korvgryor.

Men till slut kom vi dock överens om att första halvan skulle stekas och serveras tillsammans med stuvade makaroner.

Och det är svårt att beskriva. Men fy fasen vad gott det var! Himmelrket var nära och vi åt som under andakt.

Andra saker som står på min craving-lista sen vi flyttade utomlands:

God potatismos (Sydafrikas potatisar håller inte samma klass mot låt oss säga en .....Bjärepotatis!)
Lingonsylt
Leverpastej
Gott bröd
Kaviar
Kaffe
Lösgodis - och då i synnerhet salta sillar och punchpraliner. Och Antons Bergs marsipanbröd!
Marabou mjölkchoklad
Kexchoklad

Afrikansk bilbärgning

Det är alltid intressant att vara med om möten med institutioner i ett nytt land. För det får man väl nästan säga att ett ställe som bilbärgningen är.

I lördags blev jag uppringd av en förtvivlad Sonto (mamman till Nosipho som jag är mentor åt). Hon hade dagen innan kört och krockat.

Som tur var klarade hon sig, men med bilen var det värre.

Utan försäkring eller tillräcklig kunskap om procedurer vid krock blev hennes bil bortbogserad från olycksplatsen (utan nåt egentligt godkännande från henne).

Dagen efter när hon kom och skulle hämta bilen och betala de 1500 Randen som det kostade, hade beloppet dock blivit mer än det dubbla. Admin fee, security fee och storage fee hade som av en händelse lagts på fakturan och det var såklart helt omöjligt för en ensamstående 7-barns-mamma som tjänar 2000 Rand i månaden att betala.

Som grädde på moset så skulle dessutom räkningen ticka på med ett par hundralappar för var dag som gick.

Allt kändes som ett mycket ofördelaktigt sms-lån.

Det enda alternativet hon hade var att sälja bilen till nån skummis på bärgningsfirman för ett skampris och då i sin tur bli av med jobbet (eftersom hennes jobb kräver egen bil).

Ja, så det var ju inget alternativ. Barnen måste ju ha mat.

Så därför bestämde vi att hon skulle låna pengar av oss, allt för att komma undan den tickande notan.

Efter en del bråk med bogserar-tjuven gick det vägen och vi skulle äntligen få ta med oss bilen där ifrån.

Väl på plats i morse kom det en gaffeltruck som skulle hjälpa oss att få ut bilen till den bärgningsbil som vi tagit med oss.

Problemet var bara det att den som körde gaffeltrucken nog borde ha ägnat sig åt något annat i livet.

På den lilla färden till Sontos bil lyckades han nämligen köra in i två andra bilar. Något som ingen på firman höjde på ögonbrynen åt.

Men nu har Sonto i alla fall fått tillbaka sin bil, och jag har fått lära mig att jag vid en eventuell krock (peppar peppar) aldrig ska ringa en bärgningsfirma här i Sydafrika. Jag lovar att jag hellre puttar bilen hem själv.

Resten av helgen...

Jo, vi flög ju ner till George i helgen, allt signerat Pajjen som ställde till med överraskningshelg.

George är en sömnig liten stad nära kusten i Western Cape.  Vi checkade in på ett mysigt litet B&B norr om stan. Området bjöd på fantastiska promenader och frisk men fuktig luft.

Första punkt på lördagens dagordning var att vi skulle testa Canopying. Det innebär att man är fastkopplad via en vajer som går mellan ett antal träd som man sen likt Tarzan svingar sig mellan. Typ.

Det hela var mycket kul, och hade det inte varit för att vi toppade upp det hela med att hoppa bugyjump en timme senare så hade detta ju varit dagens höjdpunkt. 

Men ja, nu blev det ju bungyn som knep dagens adrenalin-första-plats.

Efter bungy-galenskapen var vi tvungna att pusta ut lite. Vi körde då till Storms River Mouth i nationalparken Tsitsikamma. Där var så otroligt vackert och jag hoppas verkligen att vi kommer hinna åka dit igen innan det här äventyret är över.

Kvällen toppades sen med fantastisk utsikt och middag i Plettenberg Bay...

Där fick vi fick se solen gå ner och fullmånen stiga....

En fantastisk helg på alla sätt. Tack Peiman!

Bungyjump

Vill ni veta vad vi gjorde i helgen? Jo vi hoppade bungyjump! Världens högsta från en bro dessutom. 216 meter!

Kolla själv om du inte tror mig (och bortse från den vidriga musiken):



Det hela började egentligen med att Pajjen hade bokat överraskningshelg på den Sydafrikanska sydkusten. (Mer om detta i nästa inlägg.) Och en av aktiviteterna vad då alltså att hoppa bungyjump.

Jag har hört talas om denna galenskap förut, och kört över Bloukrans Bridge tidigare, alltid med stor nyfikenhet.

Men jag har nog aldrig trott att jag skulle våga.

Den här gången hade jag dock inget riktigt alternativ. Pajjen var nämligen mycket pepp. (Vilket jag är glad för så här i efterhand.)

Vi kom till bungy-kontoret precis bredvid bron strax innan tre i lördags eftermiddag. Först var det invägning och lite pappersarbete som skulle göras.

Sen fick vi en tid: 16.00. Vi skulle alltså vänta i över en timme. Under den tiden hade jag väldigt mycket ångest, men tur då i alla fall att man hade lite att göra, som tex att prova ut sele.

Resten av tiden satt vi i caféet och tittade på bron och de som hoppade. Mycket obehagligt. 

Sen var det då dags att gå ut till mitten av bron. Man gick som i en nättunnel som hängde på undersidan. Det var en promenad på cirka 200 meter, och den var inte heller kul. Särskilt om man är höjdrädd. 

Men vi kom fram i alla fall och möttes av öronbedövande hög musik och febril aktivitet på teamet som bestod av ca 15 pers.

Väl på plats bestämdes det vilken ordning man skulle hoppa i. När det var ens tur kom dom och hämta en och satte på fästen och remmar runt vristerna. Och så en säkerhetslina fäst vid bröstkorgen. 

Sen blev man utasad till kanten och det var nog det allra värsta. Jag stod bara och försökte titta på bergen i horisonten och stänga av allt annat. 

Sen sa det vara tjoff och så var jag ute i luften. 

Den första sekunden var nog den värsta i mitt liv. På riktigt. Men sen när man vände och åkte upp igen var det helt fantastiskt. Total tystnad och vetskapen om att man antagligen överlevt var helt otrolig. 

Sen hängde man där upp och ner i kanske en halvminut innan man blev upphissad av mycket trevlig person som virats ner för att vända på en och göra en sällskap. 

Väl uppe var hela kroppen i uppror av alla känslor. Känslan av overklighet var mycket påtaglig. 

Pajjen då? Jo o han hoppade också, först av alla dessutom!

Det har var bland det värsta - och bästa - jag nånsin gjort. Skulle jag göra det igen? Yebo.

En typisk Alex-dag

Många frågar mig vad det egentligen är jag gör när jag är i Alexandra, Johannesburgs mest centrala township. Jag spenderar ju en hel del tid där varje  vecka.

En person jag nästan alltid träffar när jag är i Alex är Jeff som är född och uppvuxen i där. Han driver sin cykelturfirma och allt som oftast försöker jag hjälpa till där. Det kan tex handla om att jag håller en workshop i hur man mailar, fotar, redigerar bilder eller facebookar. Eller så sitter jag bara o gaggar lite med han och hans medarbetare.

Och så träffar jag såklart Nosipho som jag är mentor åt. Goa, goa Nosipho som du ser längst till höger i bild. De andra är två av hennes syskon och så hennes mamma. Bilden är tagen i deras hus i Alex.

Nu sen årsskiftet ägnar jag ju även mycket tid åt mitt och Ninas projekt 5 Steps och den mesta av tiden jag jobbar med det är jag i Alex. Till exempel som häromdagen när jag gick med Notuto och öppnade bankkonto...

...och var på möte på Alexandra High School. Där träffade jag rektorn och några före detta elever. Vi diskuterade något som skulle kunna bli ett kommande step.

Annars går en del av min tid åt att hänga med coola ungar...

...och spana in härliga entreprenörer.

Ingen dag är den andra lik i Alexandra och väldigt sällan blir dagen som jag tänkt mig - den blir nästan alltid bättre!

Min alldeles egna vägkorsningsgiraff

Här i Johannesburg kan du köpa ALLT i stadens olika vägkorsningar. Mobilladdare, solglasögon, skyltar med olika bilmärken på osv. Men allra vanligast är nog ändå de pärlade djuren - och i synnerhet girafferna.

I början när jag kom hit tyckte jag att det var lite konstigt. "Vem fasen köper en sån" minns jag att jag tänkte.

Tydligen jag själv.

För varje passerad pärlad giraff de senaste åtta månaderna har jag svängt totalt i mitt tycka om dessa konstverk. Klart jag ska ha en meterhög pärlad giraff här hemma! Och klart jag ska få med den hem till Sverige sen! (Hur nu det ska gå till...)

Sagt och gjort. Nu har jag min pärlade giraff. Hen heter Nyasha.

Liliesleaf

Dagarna just nu är fyllda av diverse olika turistevent eftersom jag har Sverigebesök. Men vad gör det när det finns så otroligt mycket att se och göra när i detta land!

Igår var vi på museet Liliesleaf. Det är en lantgård i norra delarna av Johannesburg där Nelson Mandela gömde sig och verkade politiskt åren innan han blev fängslad. En stor del av ANCs partiledning greps också här under en polisräd 11 juli 1963 och flera av dem spenderade många år tillsammans med Nelson på Robben Island.

Gården var av det finare slaget och en vit familj bodde i huset nedan som en täckmantel. Och bakom huset inne på gården hölls det politiska möten på hög, men förbjuden, nivå.

Familjens trädgårdsarbetare var en svart man vid namn David Montsamayi. Fast egentligen hette han Nelson Mandela och var bannad av apartheidstaten.

Detta var Nelsons rum där han gömde sig. Nu belamrat av hälsningar och teckningar från sydafrikanska barn. 

Under ett par år i början på 60-talet kunde ANCs partitopp jobba här på gården relativt ostört. Men -63 började man ana att gården inte var tillräckligt säker längre. 

Man bestämde sig för att byta gömställe men planerade in ett sista möte den 11 juli 1963. Det skulle man inte gjort. Den dagen slog polisen till mot gården och grep stora delar av ANCs partitopp samt även mannen som bodde i huset, Arthur Goldreich. 

Det var i stugan nedan på bilden som mötet hölls då polisen slog till.

Vid tidpunkten för räden satt Mandela redan fängslad sedan ett par månader. Han avtjänade ett straff för några ringa brott. Dock hittade polisen en hel del komprometterande information som gick att knyta till Mandela och det var den som ledde till att han senare vid Rivoniarättegången dömdes till livstids fängelse.

Museet var väldigt interaktivt och man kunde bland annat se flera videoinspelningar med personer knutna till Liliesleaf. Som till exempel mannen nedan, han var fångvaktare på polisstationen i Johannesburg och han hjälpte fyra av de gripna personerna att fly strax efter räden. 

På bilden ovan kan man se ett mönster med olika misstänka tjallare. Man anade nämligen att det var någon som läckt till polisen om ANCs gömställe på Liliesleaf.

Det och mycket mer kan man se på detta jättefina museum - bara 10 minuter från där vi bor!

Cradle of Humankind

En timme nordväst om Johannesburg ligger Cradle of Humankind. Ett stort och vackert naturområde dit hundratals cykelglada joburgare tar sig varje helg.

Men det som området är mest känt för är alla fossiler som har hittats där. Skelettdelar från människans föregångare som är över 4 miljoner år gamla finns att titta på i museet.

Det är också på grund av alla dessa fossiler som man har kunnat konstatera att mänskligt liv först uppstod exakt här. Vi är alltså alla afrikaner. Känns mycket bra!

Museet var mycket intressant och lärorikt. De jobbade ytterst padagogiskt och interaktivt. Nedan ses mamma när hon ringer en noshörning och pappa som testar sin koordination mellan öga, hjärna och hand. 

Utanför museet möttes vi sen av vackra vidder över Magaliesbergen.

Men där hade vi inte tid att stanna för länge för vi hade lunch bokad på Roots som vi var tvungna att hasta till. 

Restaurangen låg mycket vackert precis vid en liten damm.

          

Vi serverades en 6-rätters-lunch med matchande viner som vi var mycket nöjda med. Mest poppis hos mig var rätt nummer två som bestod av en vit fisk, ärt- och krabbfrikassé, picklad vitkål, sparris och med ett ostronskum. Himmelskt gott!

Och allra finast var rätt fem, den första efterrätten, som bestod av blåbärsparfait, lakrisgel, hallon och maräng.

Här i Sydafrika är man så oerhört bortskämd med att äta gott och prisvärt. För denna lunch inklusive sex goda viner betalade vi 330 kronor per person, dricks inräknat. Förstår verkligen inte hur jag ska kunna vänja mig vid svenska restaurangpriser efter det här året...

Safari: Madikwe Game Reserve

Nyss hemkommen från Madikwe Game Reserve där vi spenderade tre dagar på lodgen Buffalo Ridge med omnejd.

Parken ligger ca 4,5 timmars körning från Joburg och precis på gränsen till Botswana. Det är en av landets största parker med sina 80 000 hektar.

Vi kom fram alldeles för sent i tisdags eftermiddag och kastade oss in i en safaribil.

Vi hann knappt fatta vad det var vi var ute på förrän vi körde in i dessa fyra proppmätta godbitar. Geparder strax efter kvällsmaten. 

De var så mätta att de flämtade ljudligt och man såg deras uppsvällda magar. Alla utom en fick sova åt gången, nån måste ju hålla vakten. 

När vi väl står där, bara ett par meter från geparderna, så kommer tre giraffer gående. Dom var mycket törstiga så trots anspänningen det innebär att dricka för en giraff så gjorde dom sig besväret. Men att dricka så där lågt är direkt livsfarligt för en giraff och står den längre än ett par minuter i positionen nedan så dör den. 

Vi hade en helt fantastik guide i Lazarus som själv var född och uppvuxen i en närliggande by. Han hade under många år jobbat i olika barer i lodger inne i Madikwe, och efter att ha insett att han älskade att prata bush med gästerna så bestämde han sig för att själv utbilda sig till guide. Ett mycket bra val!

Så här mycket djur som vi såg den här gången har jag aldrig sett på en safari förut. Vi såg alla Big 5 förutom den skygga leoparden. Och vi kom så otroligt nära. Det var verkligen helt fantastiskt.

Elefant som snart ska överraska två lejon.

Zebror fanns det gott om i Madikwe.

Buffeln, en av Big 5 och det djuret som dödar flest människor varje år - trots att dom är vegetarianer.

Vildhund - Sydafrikas näst mest utrotningshotade djur.

Och noshörningen som är det mest utrotningshotade djuret (detta är visserligen en vit, den svarta har det ännu värre).

Vi var ju redan supernöjda efter att ha sett de fyra mätta geparderna men att sedan toppa upp det med att få se en gepard i jakt var såklart ÄNNU bättre. Vi följde efter honom i ca en halvtimme när han lurade på impalas men sen försvann han in i tjockare vegetation där vi inte kunde köra med bilen, samt att vi fick ställa oss i lejontäta områen och byta däck pga punka. 

Madikwe har förhållandevis många lejon och vi stötte på flera ev dem. Sötast var de här två lejonhannarna som gosade efter dagens middag.

Då kan man lätt tro att det var mer action på den här lite äldre lejonhannen, men det var det inte. Det man ser på bilden är en gäsp. 

När man åker på safari så här så är man ute på en game drive tidigt på morgonen och en på eftermiddagen. Där emellan kan man chilla pool och spotta fler djur. Vi såg från poolen en gigantisk buffel som kom för att dricka i ett vattenhål ett par meter bort.