Detta är Vongai och hennes dotter Maka.
Vongai är ett år äldre än jag och hennes dotter är född våren 2010, tre och ett halvt år gammal. De är från Zimbabwe.
På mittenrefugen i en stor korsning här i Johannesburg har jag sett mor och dotter vid flera tillfällen. Till en början var det mest att hjärtat blödde och att jag gav en slant när jag körde förbi. Sen blev det att jag vid ett par gånger köpte med lite mat eller tog med matlåda hemifrån och gav dem.
Varje gång hoppade Maki jämfota och tacksamheten i Vongais ögon gick inte att ta miste på.
Men så i torsdags. Det var stekande hetta med över 35 grader mitt på dagen och på refugen i korsningen låg Maki utslagen bredvid sin mamma. Jag köpte lite mat o vatten, men istället för att köra förbi åkte jag och parkerade bilen och gick och satte mig hos dem.
Vongai berättade att hon har familj och två äldre barn i Zimbabwe. Hennes man är montör men har inte fått lön av sitt företag på ett år. Vongais dagis som hon jobbade på stängdes förra året och det är svårt att hitta ett nytt jobb i staden de bor i. Familjen bestämde sig för att det bästa alternativet var att Maki och hennes yngsta dotter skulle åka till Joburg och tigga. Tänk dig, det bästa alternativet. Skolavgiften för de två äldre barnen måste helt enkelt betalas.
Här i Joburg bor de downtown i ett övergivet hus tillsammans med andra flyktingar från Zim. Säkerheten är långt ifrån tillräcklig, men på nätterna har de hittat ett sätt att bomma igen sitt rum så att ingen kan ta sig in.
Jag vet att det inte är en långsiktig lösning men jag frågade Vongai om hon ville komma hem till mig och jobba dagen efter. Det ville hon mer än gärna.
Så blev det. I fredags åkte jag och hämtade dem på morgonen och de båda följde med mig hem.
Till en början var Maki mycket fundersam. Hon stod länge på terassen och bara tittade ut ned stora stora ögon.
Men sen var inte det så spännande längre så då började hon leka som barn i allmänhet. Goare o gladare unge får man leta länge efter! Och oj vad hon njöt av att få hoppa i soffan och äta hur mycket vattenmelon hon ville.
Men dagen efter var de tillbaka i korsningen. Maki i nya kläder som vi köpte till henne, och Vongai nu med en plan om att dela ut cv:n för att försöka få städjobb hellre än att tigga.
Dagen hemma hos oss var ju inget annat än en paus från deras tuffa vardag. Jag vet att jag i det långa loppet kanske inte förändrade något, men det spelar faktiskt ingen roll. Att de fick den pausen, att under en dag slippa sitta i stekhetta och buller, var värt mycket för dem.
Och självklart ska jag försöka hålla kontakten med Vongai och hjälpa henne bäst jag kan. Jag tänker att jag ska åka med henne till Pretoria för att hon ska kunna hämta nån slags flyktingbevis där (som gör det lagligt för henne att jobba). Och så ska vi skriva ett cv. Hon har både training i hushållsarbete samt har erfarenhet från dagis. Och så har vi bytt nummer och jag har köpt lite airtime till henne så att hon kan ringa om hon behöver min hjälp.
Men det allra värsta, det är att detta är bara två av miljoner människor i Johannesburg som varje dag kämpar för sin överlevnad.
.JPG)
