Zanzibar

Direkt efter vår bergsbestigning hoppade vi på ett litet propellerplan som tog oss de knappa två timmarna från Kilimanjaro till Zanzibar, en bit utanför Tanzanias kust.

Målet var att i vertikalt läge reparera ömmande muskler och ta igen förlorad sömn under sex dagars tid.

Vi checkade in på ett litet mysigt hotell precis vid stranden på den nordöstra delen av ön. Utsikten från rummet var inte så dum...

...och inte stranden heller. 

Dagarna bestod mest av att ligga i hängmatta och läsa böcker. Pajjen var bokmalen som klämde fyra böcker på sex dagar. 

Mellan varven lyckades vi ett par gånger uppbringa tillräckligt med energi för att ta oss ut på en liten promenad längs med stranden. 

Och på kvällarna handlade det mest om mat, solnedgång och faktiskt lite akrobatik en kväll. 

Akrobatik är tydligen den stora grejjen på ön. På stränderna kunde man se lokala förmågor öva i sanden och vi fick berättat för oss att akrobat är det många barn på ön drömmer om att bli. 

Även om Zanibar mest handlar om bad så tycker jag absolut inte att man ska missa att utforska öns inland lite också. 

Vi råkade in i en fotbollsmatch som samlat massor med folk och god stämning. Trots bristande mål, linjer och läktare.

En annan dag åkte vi till regnskogen Jozani. Där träffade vi bland annat den här snubben. 

'

Men en av favoritturerna var nog ändå när vi körde från norra delen av ön till den södra för att äta på festlig restaurang mitt ute på en klippa i vattnet. 

                           

Men sen var det tillbaka igen. Tillbaka till strand, hängmatta och vila. Den perfekta avslutningen på bergsäventyret om du frågar mig.  

Kilimanjaro dag 6

Sista morgonen och vi vaknade efter en lång natts sömn. Kroppen kändes överkörd och huvudet snurrigt. Men det var lättare att andas än på flera dagar. 

Att sticka ut det svullna trynet ur tältet och se den soliga toppen av Kilimanjaro var en fantastisk känsla. Det var nog här jag kunde njuta ordentligt över vår bedrift för första gången. 

Alla i vårt crew var på gott humör, tillsammans hade vi ju klarat uppdraget. Trots den arla timmen bjöd de på både sång och dans.

Grannberget Mount Meru med sina 4565 metrar

Efter frukost var det bara att packa ihop och starta dagens vandring. Fem timmar ner för ganska brant terräng. Lårmusklera skakade inför varje steg men på nått sätt lyckades vi ändå hålla tempot högre än på länge. Nu ville vi bara ner. 

Genom den prunkande regnskogen gick vi och fantiserade om olika maträtter och hygieniska manövrar.

Och vi kom till slut ner. Där stod hela vårt gäng med blomsterkransar, bubbel och såklart våra certifikat som var beviset på att vi faktiskt hade klarat det.

Tänk. Vi klarade att bestiga världens högsta fristående berg. 5895 meter.

Kilimanjaro dag 5 - Summit Night

Vid midnatt var det så dags att ge sig av mot Uhuru Peak, Kilimanjaros högsta punkt. 5895 meter över havet.

Jag kände mig verkligen ur form på alla sätt. Supertrött men också grinig och sur på allt och alla. Huvudet bultade och nerverna gjorde säkert sitt till också. 

Med lite te och en kaka i magen började vi gå. Det var en stjärnklar natt och månen som var full för bara två dagar sedan hjälpte oss att lysa upp vår väg mot toppen. 

Vi visste att vi hade många tuffa timmar framför oss.

Pannlamporna lyste kapp när vi och ett gäng andra toppbestigare gick på led upp för berget. Snön krasade under våra fötter och vinden bet hårt i kinderna. 

Efter bara drygt hundra meter var jag slut. Andningen var otroligt ansträngd och ögonen höll på att pluppa ut. Till råga på det skulle jag såklart ha en meningsskiljaktighet med vår assisterande guide John. Och så frös mitt vatten till is alldeles för tidigt. 

Det här var verkligen inte kul.

Men vi pulsade på. Sakta och osäkert. Efter vad som kändes som en evighet vågade jag fråga Lodrick vad klockan var. 03:57 och jag visste att det bara var drygt en timme kvar innan solen skulle börja gå upp. Då måtte det väl bli lite lättare i alla fall. 

Men det blev det inte. Det blev bara värre. 

De sista hundra metrarna tog en evighet. Lodrick höll sin hand mot min landrygg och försökte skjuta upp mig sista biten. Så trött var jag. Helt övertygad om att jag annars hade trillat baklänges.

Bakom oss såg vi solen färga himlen i alla möjliga färger medan den steg upp ur molnen under oss. 

6:37 nådde vi så äntligen Stella Point. Visserligen bergets näst högsta punkt men en av de tre platserna som gör att man officiellt räknas som en lyckad Kili-bestigare. Vi hade gjort det, även om vi inte skulle lyckas nå den översta toppen.

Att det blåste och var svinkallt gjorde inget, vi var tvungna att ta en paus. 

Sen var det då dags att ta sig an den sista biten. Till Kilimanjaros högsta punkt - Uhuru Peak. En timme kvar och det kändes helt oövervinneligt. Jag var arg som ett bi och gick som en kameleont. Pole Pole - sakta sakta. 

Till slut, långt där borta, såg vi skylten. Bara dit sen hade vi klarat det! Jag vet inte riktigt hur det gick till för de sista hundra metrarna minns jag inte men på nåt sätt tog vi oss dit.

Väl på plats vid skylten togs de obligatoriska fotona och jag mådde genast lite bättre. För Peiman var det dock värre, han började yra om att han var med i en film och fick kraftig huvudvärk. Guiderna tyckte att han visade tydliga tecken på AMS (Acute Mountain Sickness) så de vandrade genast ner en bit med honom.

Jag orkade inte hålla deras tempo så jag pulsade långsamt efter. 

"Nere" vid Stella Point igen tog vi en kort paus och sen skulle vi då alltså ta oss ner. 

Varför hade ingen sagt att man behövde gå NER också???

Det här var den otrevligaste överraskningen på hela resan. Jag tror vi var så inställda på målet, på toppen, att vi helt hade missat att det är en ansträngning att ta sig ner också. Men vi hade ju inte direkt något val.

Fyra mardrömstimmar senare och med värkande kroppar, lyckades vi till slut nå Barafu Camp igen. Alldeles för trötta för att inse att vi faktiskt klarade det. Och alldeles för hungriga för att kunna att äta. Ja det kan låta konstigt, men att äta på så hög höjd kräver energi och det var precis det vi inte hade. 

Men lite Sprite och två timmars vila blev det innan vi motvilligt tog på oss vandrarkängorna igen. 

Nu skulle vi till Millenium Camp 3700 meter över havet och där skulle vi nu ÄNTLIGEN få vila.

Efter vad som kändes som evigheter utan sömn och över 20 timmars vandring fick vi popcorn och te i tältet och inte för att jag minns det, men jag är säker på att vi krashade direkt.

Kilimanjaro dag 4

Morgnarna var allra vackrast under vår vecka på berget och så även denna fjärde morgon. Men det var kallt. Minus två stod det på termometern när vi vaknade. 

Hela Barranco Wall - eller dödsväggen som jag numera kallade den - var täckt av ett tunt lager is när vi började dagens vandring. 

Sakta men säkert tog vi oss upp bit för bit. Man fick noggrant fundera på varje fotisättning och spana efter nästa sten att hålla i.

Och det gick faktiskt bra. Vi överlevde Kissing Stone allihopa och efter en knapp timme hade vi tagit oss upp för hela väggen. (Till och med lite mer taggade på klättring som vi nog ändå ska ta och testa på när vi kommer hem.)

Resten av dagen var ganska jobbig då den totalt bestod av 9 timmars vandring. Vi tog lunchpaus vid Karanga Camp (pommes o friterad kyckling!) och sedan fortsatte stigningen mot vårt sista camp på uppvägen, Barafu Camp, 4600 meter över havet.

Vädret och naturen skiftade hela tiden. Från dimma och regn till solsken. Från grönt och saftigt till kargt och stenigt.

När vi väl kom till dagens slutmål var vi riktigt slitna. Huvudvärk och stela ben var ett stort minus, men utsikten från tältet drog upp betyget något.

Grannberget Mawenzi

Trötthet, illamående och huvudvärk var dock bara att ignorera. I med mat i ett raskt tempo och sen bums i "säng" för tre timmars sömn. Eller ja, nu visade det ju sig att det inte skulle bli någon sömn alls. Rejäla vindar höll på att blåsa omkull tältet och huvudet bultade ikapp med den alldeles för höga pulsen ända tills klockan ringde 23.00. 

Det var nu vi skulle göra vårt Summit attempt…det var nu vi skulle upp på toppen av Kilimanjaro. 

Kilimanjaro dag 3

Vi vaknade upp till en otroligt vacker morgon och den dimmiga campingen från gårdagen var som bortblåst. 

Nu var Kilimanjaros topp ännu närmre. Och ännu läskigare. 

Vi satte av mot Lava Tower som ligger på 4600 meters höjd och det var nu den riktiga prövningen skulle börja. Skulle vi klara oss från höjdsjukan? De flesta som blir höjdsjuka blir det nämligen vid 4000 meter. 

Och ja, vid 4200 meter började jag må ganska dåligt. Huvudet bultade och jag fick ont i magen. Vår rutinerade guide John insåg problemet och satte mig på en sten i regnet och gav mig (en alldeles för tidig) lunchlåda som jag inte alls var sugen på. 

När man kommer upp på höga höjder försvinner nästan alltid aptiten eftersom matsmältningsorganen lägger av (obs osäker källa). Dock visste vi att vi behövde all energi vi kunde få så det var bara att tvinga i sig. 

Men mat var ett vinnande koncept för snart mådde jag något bättre igen.

Sakta men säkert tog vi oss upp på toppen av Lavaberget och väl där vände vi snabbt ner igen. Vi ville inte bli mer sjuka än nödvändigt av höjden. 

Detta var alltså ytterligare en aklimatiseringsövning så brant klättring nerför ett par timmar gjorde att vi nådde Barranco Camp där vi skulle sova vår tredje natt på berget. 

När vi gick och lade oss för kvällen var dock mitt största bekymmer ångesten över Barranco Wall. 400 meters bergvägg (se till höger i bild nedan) som skulle bestigas vertikalt och till råga på allt skulle Kissng Stone rundas. En sten där man tydligen var tvungen att slimma sig så nära som möjligt och "krama" runt stenen för att inte tappa fotfäste. Om man gjorde det skulle man nämligen "följa Madiba" som man sa här...

Men med en lagom dos dödsångest somnade vi även denna kväll. Med en rejäl huvudvärk och åter igen på 3800 meters höjd.

Kilimanjaro dag 2

Frukosten dag två serverades i morgonsol med Kilimanjaros topp långt där borta i sikte.

Trots de spartanska förhållandena på campet skämdes vi bort med riktigt bra morgonmat. Pannkakor, frukt, toast och gröt!

Sen bar det då iväg för andra dagens vandring. Det var brant som tusan och de fem timmarna kändes som det dubbla. Uppåt uppåt som i en stillastående rulltrappa ungefär.

Regnet gjorde det dessutom värre. Stenarna blev hala och man fick koncentrera sig ordentligt på varje fotisättning.

Men det var väldigt vackert. Vi kom upp i och ovanför molnen stundtals, naturen skiftade och vi gick genom ett och annat vattenfall. 

Väl på Shira Camp, där vi skulle sova vår andra natt, fick vi lunch och 2 timmars vila.

Sen på eftermiddagen skulle vi ta oss iväg på en "aklimatiseringstur". Det innebar att vi gick ett par hundra meter uppåt för att sedan gå tillbaka ner igen. Allt för att låta kroppen "känna på höjden".

Det gick bra och det enda som hände var kanske något mer flås än vanligt och lite huvudvärk för Peiman.

När vi kom tillbaka till campet var det dock riktigt puget. Sikten var begränsad till ett par meter och vacker natur var det inte att tala om. Kändes som att gå och lägga sig i apokalypsen.  

Men andra dagens vandring avklarad. Nu på 3700 möh och med ytterligare 7 kilometer i benen. 

Kilimanjaro dag 1

Så. Nu ska jag försöka sammanfatta vår väg upp för Kilimanjaros 5895 meter. Det blir inte lätt. Och det blir inte kort. Så ta en kopp kaffe, sätt dig till rätta så kör vi. 

DAG 1 - måndag

Vid åtta-tiden på morgonen blev vi upphämtade på vårt hotell strax utanför staden Arusha i norra Tanzania. Kvällen innan hade vår utrustning blivit noggrant synad av vår guide Lodrick, så vi visste att våra fyra väskor var good to go. Så med massor av pirr i magen begav vi oss av mot Machame Gate där vi skulle börja vår vandring. 

Väl på plats var det en hel del pappersarbete som skulle göras. Man måste noggrant skriva in sig och betala avgift för att komma in in Kilimanjaro National Park. Saker och ting tog så lång tid så vi hann till och med få lunch vid gaten. 

Men nån gång vid 13-hugget var vi redo att gå. 

Vårt team bestod av rutinerade John och vår förste guide Lodrick, samt 7 porters (bärare) och en kock. Det kan ju låta som ett väldigt stort gäng men betänk då att det ska bäras tält, sovsäckar, liggunderlag, vatten och mat för hela veckan. 

Väl iväg hade vi ca 5-7 timmars vandring framför oss. Det var bra gångväg, inte allt för brant och genom härlig regnskog. Efter ca 2 timmar började det regna så det var bara att slänga på ponchon och regnskyddet på ryggan.

Vi hade läst oss till att första dagen på den här rutten inte skulle vara så jobbig så både jag och Peiman blev lite skraja när vi båda två kände tröttheten i benen. Redan första dagen, hur skulle nu detta sluta?

Lagom tills dess att vi kom fram till första nattens camping slutade det regna och vi fick te & popcorn (!) i vårt tält.

Vi hängde våra blöta grejer på tork (i tron om att de skulle torka, tji fick vi) och bonade in oss, sen var det dags för mat och bums i säng.

Första dagen till ända, på 3100 meters höjd och med 14 kilometers promenad i benen. 

En sundowner i världsklass

Okej, sista ökeninlägget nu då.

Men jag bara måste visa hur vackert det kan vara när man efter surf kravlar sig upp på en sanddyna men en öl i handen och tittar ut över solen som går ner i Atlanten.

Skuggorna över öken blir ännu skarpare och om jag innan tyckte att allt såg ut som en tecknad film så är jag nu säker på att det  faktiskt var en tecknad film vi var på semester i.

(Nu tror ni att jag har photoshoppat bilden - men jag lovar jag har inte gjort ett jota med den.)

Nu är Namibia slut för den här gången och jag är faktiskt nu hemma i Sverige för ett par dagar.