Liliesleaf

Dagarna just nu är fyllda av diverse olika turistevent eftersom jag har Sverigebesök. Men vad gör det när det finns så otroligt mycket att se och göra när i detta land!

Igår var vi på museet Liliesleaf. Det är en lantgård i norra delarna av Johannesburg där Nelson Mandela gömde sig och verkade politiskt åren innan han blev fängslad. En stor del av ANCs partiledning greps också här under en polisräd 11 juli 1963 och flera av dem spenderade många år tillsammans med Nelson på Robben Island.

Gården var av det finare slaget och en vit familj bodde i huset nedan som en täckmantel. Och bakom huset inne på gården hölls det politiska möten på hög, men förbjuden, nivå.

Familjens trädgårdsarbetare var en svart man vid namn David Montsamayi. Fast egentligen hette han Nelson Mandela och var bannad av apartheidstaten.

Detta var Nelsons rum där han gömde sig. Nu belamrat av hälsningar och teckningar från sydafrikanska barn. 

Under ett par år i början på 60-talet kunde ANCs partitopp jobba här på gården relativt ostört. Men -63 började man ana att gården inte var tillräckligt säker längre. 

Man bestämde sig för att byta gömställe men planerade in ett sista möte den 11 juli 1963. Det skulle man inte gjort. Den dagen slog polisen till mot gården och grep stora delar av ANCs partitopp samt även mannen som bodde i huset, Arthur Goldreich. 

Det var i stugan nedan på bilden som mötet hölls då polisen slog till.

Vid tidpunkten för räden satt Mandela redan fängslad sedan ett par månader. Han avtjänade ett straff för några ringa brott. Dock hittade polisen en hel del komprometterande information som gick att knyta till Mandela och det var den som ledde till att han senare vid Rivoniarättegången dömdes till livstids fängelse.

Museet var väldigt interaktivt och man kunde bland annat se flera videoinspelningar med personer knutna till Liliesleaf. Som till exempel mannen nedan, han var fångvaktare på polisstationen i Johannesburg och han hjälpte fyra av de gripna personerna att fly strax efter räden. 

På bilden ovan kan man se ett mönster med olika misstänka tjallare. Man anade nämligen att det var någon som läckt till polisen om ANCs gömställe på Liliesleaf.

Det och mycket mer kan man se på detta jättefina museum - bara 10 minuter från där vi bor!

Apartheidmuseet

Johannesburgs utan tvekan största turistattraktion är Apartheidmuseet.

Ett museum som öppnades 2001 och som sedan dess har tagit emot miljontals besökare som vill lära sig mer om den vidriga historia som detta land bär på. 

Via foton, filmer och texter får man följa Sydafrika från 1948 fram till 1994 då Nelson Mandela valdes till president. 

Den (minst) tre timmar långa promenaden genom museet startar med käftsmällen att du måste gå genom entrén för svarta eller vita. Sen fortsätter det bara. Klumpen i magen blir större och större för vart och ett av de 22 utsällingsrummen du går igenom och den som inte är berörd i slutet finns inte.

Apartheidmuseet är ett MÅSTE för alla som sätter sin fot i den här staden och jag vet att jag kommer gå dit många gånger till. 

Constitution Hill

"It is said that no one truly knows a nation until one has been inside its jails. 

A nation should not be judged by how it treats its highest citizens, but its lowest ones...

...and South Africa treated its imprisoned Africans like animals." (Nelson Mandela)

I lördags var vi på Constitution Hill, det som tidigare var ett ökänt fängelse, och som nu är den högsta domstolen i landet när det gäller konstitutionella frågor.

Många kända politiska aktivister har suttit här såsom Nelson Mandela, Joe Slovo, Mahatma Gandhi, Winnie Mandela mfl. 

Vi besökte avdelningarna Section 4 och 5.

Så här kunde en "vanlig" fängelsecell som huserade massor av fångar i Section 4 se ut...

...och detta var isoleringscellerna i Section 5.

Nåt som var väldigt vidrigt var att se utdrag ur Prisoners Handbook från 1960. Där kunde man tydligt läsa hur de olika matransonerna fördelades beroende på vilket ursprung fången hade. Vita fick mest och svarta mist. 

Museet är mycket välbevarat och bygger till stor del på vittnesmål från fångarna som suttit där. Man kunde läsa om förnedringen när de vita vakterna tvingade de svarta fångarna att dansa nakna, om våldtäkterna och om toalettbesöken...

"To add insult to injury, that unbelievably shameless, most degenerate species of human degradation, the white warders, would actually stand at the entrances to the toilets and watch us squatting over the floor toilet-pails trying to shit the slimes out of our bodies. I could not believe that type of indignity, it was beyond me to comprehend their nonchalance at their own debasement.” (Molefe Pheto, Politisk fånge, 1975)

Sedan 2004 huserar Constitutional Court precis intill Section 4. Man har byggt upp det av gamla tegelstenar från delar av fängelset. En jäkligt bra påminnelse om det som varit.

Efteråt var man lite mör i bollen, så då passade en lov på muren runt Contitution Hill väldans bra.

Karin, Oscar, Peiman och Dalu.

Vy mot Hillbrow

Mandelas hus

‘That night I returned with Winnie to No. 8115 in Orlando West. It was only then that I knew in my heart I had left prison. For me No. 8115 was the centre point of my world, the place marked with an X in my mental geography.’

Så kriver Nelson Mandela i The Long Walk To Freedom om att återvända till sitt hus i Soweto efter att ha blivit släppt ur fängelse 1990.

Han bodde i huset från 1946 till 1961 då han var tvungen att gå under jord. Ett år senare fängslades han och det vet vi ju alla hur det slutade.

Även efter fängelsetiden bodde han i huset. Det blev dock inte långvarigt eftersom det enorma intresset för hans person gjorde att han tvingades flytta efter bara 11 dagar.

Nu är huset ett museum, och jag var där häromdagen. 

Det lilla röda tegelhuset ligger på hörnan av Vilakazi Street och Ngakane Street i utkanten av Soweto, Orlando West. Nu har man lagt stenar runt omkring och satt upp ett stort staket. Men själva huset ser exakt ut som under tiden då familjen Mandela bodde där. 

Inträdet för en turist (mycket förnedrande att receptionsdamen inte såg att jag var local!) är 60 Rand vilket motsvarar ca 40 kr. Det gör att man istället gärna betalar lite extra till guiden som är volontär och som möter dig när du kommer in på gården. 

Min guide var 23-åriga Velaphi, en mycket trevlig och väldigt kunnig kille. Han följde mig runt i huset och berättade om allt och svarade på alla mina frågor. Väldigt bra var det. 

Inne i huset fanns flera originalmöbler kvar, brev som Mandela skrev inifrån fängelset till Winnie och så massor av priser och utmärkelser som han fått under åren och sedan skänkt till museet. 

Om man besöker Johannesburg så tycker jag att ett besök i Mandelas hus är ett måste. Ganska litet och tar inte så lång tid, kan ju vara skönt när man vet att det finns flera andra museer i stan som är mer tidskrävande. På listan härnäst står Apartheidmuseet och Hector Pietersonmuseet. 

Som komplement tycker jag absolut att man ska gå 100 meter ner för gatan och äta afrikanskbuffe på uteserveringen. Varnar dock för att det som ser ut som en god svampgryta är inälvor.