Sarafina in black and white

Jösses, jag höll på ju på att glömma blogga om teatern som vi var på häromsistens. Tror jag var lite bekymrad för att detta skulle uppfattas som en kulturblogg. Det är det nämligen inte.

Men när man inte har så många kompisar i ett nytt land, så får man gå på många "allmän-event" (och de har ju ofta nånslags kulturstämpel på sig). Det är därför vi ränner på jazz, teatrar, musikaler och museum stup-i-kvarten.

Men nu var det i alla fall så att vi var och såg musikalen Sarafina in black and white på Soweto Theatre.

Sarafina sattes för första gången upp i slutet av 80-talet och handlade om en skola lik den där Soweto uprising tog plats 1976 (när poliser sköt massor av studenter (början på slutet av apartheid)). Det gjordes senare en film med Whoopi Goldberg i huvudrollen, men den har jag inte sett (på stark avrådan).

I centrum av handlingen står eleven, aktivisten och apartheidmoståndaren Sarafina. I alla andra uppsättningar har Sarafina varit svart, men i den här var hon faktiskt vit. Därav namnet Sarafina in black and white. Redan innan musikalen sattes upp vållade den en hel del diskussioner, då många tycker att det är kontroversiellt att ha en vit Sarafina.

Vi hade en fantastisk kväll och jag gillade verkligen musiken och sången i den här uppsättningen. Sen var kanske inte ljudet och regin den allra bästa, men jag tyckte inte det gjorde så mycket för stämningen var helt fantastisk!

Soweto!

En liten bit sydväst om Johannesburg ligger Soweto.

Namnet är en förkortning av South Western Townships och det var dit svarta var förvisade under apartheid. De jobbade inne i stan eller i gruvorna, och sen var de tvungna att åka till Soweto för sova på kvällen. Under inte så sköna förhållanden.

Idag är det ett bostadsområde som hyser miljontals människor (har hört allt mellan 3 och 7 miljoner) och du hittar allt från skjul till lyxvillor där.

Vi bor i ett "fint" bostadsområde i norra Joburg. Här är det alltid tyst och lugnt. Lummigt men välordnat. Och vitt.

I Soweto är det lite annat. Massor av folk ute på gatorna, musik ständigt närvarande och massa go matlukt överallt.

Och så bor Pule och Twish där.

De är två killar som min kompis Simme lärde känna i början av 2000-talet. Han bodde hemma hos dem i Soweto under ett år vilket senare resulterade i filmen Sweet Memories Garden Centre.

Så ett besök hos dem nu när vi flyttat hit var ju självklart. I onsdags skulle vi se Sarafina in black and white, en musikal på Soweto Theatre. Pule och Twish bor bara ett par minuter där ifrån så vi åkte förbi dem för lite snabbmat tillsammans först.

Detta är nog vad man kan kalla Sowetos svar på Möllans falafel. Det är en Kota (eller Bunny Chow som det också kallas). Mjukt, vitt bröd fyllt med - i den här versionen - pommes, ägg, korv o sås. Det är godare än vad det ser ut.

Hur som helst, detta var ett första besök hos bröderna i Soweto men jag har en känsla av att det kommer bli ett antal till.

Och som lite kuriosa så har du säkert sett dem redan. De är nämligen med i Jasons himmelen-video. Det är Pule i röd tisha o mössa och Twish som dansar omåttligt skönt.

Mandelas hus

‘That night I returned with Winnie to No. 8115 in Orlando West. It was only then that I knew in my heart I had left prison. For me No. 8115 was the centre point of my world, the place marked with an X in my mental geography.’

Så kriver Nelson Mandela i The Long Walk To Freedom om att återvända till sitt hus i Soweto efter att ha blivit släppt ur fängelse 1990.

Han bodde i huset från 1946 till 1961 då han var tvungen att gå under jord. Ett år senare fängslades han och det vet vi ju alla hur det slutade.

Även efter fängelsetiden bodde han i huset. Det blev dock inte långvarigt eftersom det enorma intresset för hans person gjorde att han tvingades flytta efter bara 11 dagar.

Nu är huset ett museum, och jag var där häromdagen. 

Det lilla röda tegelhuset ligger på hörnan av Vilakazi Street och Ngakane Street i utkanten av Soweto, Orlando West. Nu har man lagt stenar runt omkring och satt upp ett stort staket. Men själva huset ser exakt ut som under tiden då familjen Mandela bodde där. 

Inträdet för en turist (mycket förnedrande att receptionsdamen inte såg att jag var local!) är 60 Rand vilket motsvarar ca 40 kr. Det gör att man istället gärna betalar lite extra till guiden som är volontär och som möter dig när du kommer in på gården. 

Min guide var 23-åriga Velaphi, en mycket trevlig och väldigt kunnig kille. Han följde mig runt i huset och berättade om allt och svarade på alla mina frågor. Väldigt bra var det. 

Inne i huset fanns flera originalmöbler kvar, brev som Mandela skrev inifrån fängelset till Winnie och så massor av priser och utmärkelser som han fått under åren och sedan skänkt till museet. 

Om man besöker Johannesburg så tycker jag att ett besök i Mandelas hus är ett måste. Ganska litet och tar inte så lång tid, kan ju vara skönt när man vet att det finns flera andra museer i stan som är mer tidskrävande. På listan härnäst står Apartheidmuseet och Hector Pietersonmuseet. 

Som komplement tycker jag absolut att man ska gå 100 meter ner för gatan och äta afrikanskbuffe på uteserveringen. Varnar dock för att det som ser ut som en god svampgryta är inälvor.