Kilimanjaro dag 5 - Summit Night

Vid midnatt var det så dags att ge sig av mot Uhuru Peak, Kilimanjaros högsta punkt. 5895 meter över havet.

Jag kände mig verkligen ur form på alla sätt. Supertrött men också grinig och sur på allt och alla. Huvudet bultade och nerverna gjorde säkert sitt till också. 

Med lite te och en kaka i magen började vi gå. Det var en stjärnklar natt och månen som var full för bara två dagar sedan hjälpte oss att lysa upp vår väg mot toppen. 

Vi visste att vi hade många tuffa timmar framför oss.

Pannlamporna lyste kapp när vi och ett gäng andra toppbestigare gick på led upp för berget. Snön krasade under våra fötter och vinden bet hårt i kinderna. 

Efter bara drygt hundra meter var jag slut. Andningen var otroligt ansträngd och ögonen höll på att pluppa ut. Till råga på det skulle jag såklart ha en meningsskiljaktighet med vår assisterande guide John. Och så frös mitt vatten till is alldeles för tidigt. 

Det här var verkligen inte kul.

Men vi pulsade på. Sakta och osäkert. Efter vad som kändes som en evighet vågade jag fråga Lodrick vad klockan var. 03:57 och jag visste att det bara var drygt en timme kvar innan solen skulle börja gå upp. Då måtte det väl bli lite lättare i alla fall. 

Men det blev det inte. Det blev bara värre. 

De sista hundra metrarna tog en evighet. Lodrick höll sin hand mot min landrygg och försökte skjuta upp mig sista biten. Så trött var jag. Helt övertygad om att jag annars hade trillat baklänges.

Bakom oss såg vi solen färga himlen i alla möjliga färger medan den steg upp ur molnen under oss. 

6:37 nådde vi så äntligen Stella Point. Visserligen bergets näst högsta punkt men en av de tre platserna som gör att man officiellt räknas som en lyckad Kili-bestigare. Vi hade gjort det, även om vi inte skulle lyckas nå den översta toppen.

Att det blåste och var svinkallt gjorde inget, vi var tvungna att ta en paus. 

Sen var det då dags att ta sig an den sista biten. Till Kilimanjaros högsta punkt - Uhuru Peak. En timme kvar och det kändes helt oövervinneligt. Jag var arg som ett bi och gick som en kameleont. Pole Pole - sakta sakta. 

Till slut, långt där borta, såg vi skylten. Bara dit sen hade vi klarat det! Jag vet inte riktigt hur det gick till för de sista hundra metrarna minns jag inte men på nåt sätt tog vi oss dit.

Väl på plats vid skylten togs de obligatoriska fotona och jag mådde genast lite bättre. För Peiman var det dock värre, han började yra om att han var med i en film och fick kraftig huvudvärk. Guiderna tyckte att han visade tydliga tecken på AMS (Acute Mountain Sickness) så de vandrade genast ner en bit med honom.

Jag orkade inte hålla deras tempo så jag pulsade långsamt efter. 

"Nere" vid Stella Point igen tog vi en kort paus och sen skulle vi då alltså ta oss ner. 

Varför hade ingen sagt att man behövde gå NER också???

Det här var den otrevligaste överraskningen på hela resan. Jag tror vi var så inställda på målet, på toppen, att vi helt hade missat att det är en ansträngning att ta sig ner också. Men vi hade ju inte direkt något val.

Fyra mardrömstimmar senare och med värkande kroppar, lyckades vi till slut nå Barafu Camp igen. Alldeles för trötta för att inse att vi faktiskt klarade det. Och alldeles för hungriga för att kunna att äta. Ja det kan låta konstigt, men att äta på så hög höjd kräver energi och det var precis det vi inte hade. 

Men lite Sprite och två timmars vila blev det innan vi motvilligt tog på oss vandrarkängorna igen. 

Nu skulle vi till Millenium Camp 3700 meter över havet och där skulle vi nu ÄNTLIGEN få vila.

Efter vad som kändes som evigheter utan sömn och över 20 timmars vandring fick vi popcorn och te i tältet och inte för att jag minns det, men jag är säker på att vi krashade direkt.