Roadtrip: Drakensbergen

Jag och Josefin har nu varit på roadtrip sen i söndags. För att dra ut på det lite så delar jag upp den i ett par inlägg framöver.

Vi styrde först kosan söderut med sikte mot Drakensbergen. Vägen dit gav några härliga vyer innan vi kom till Mahai camp i norra delarna av bergen. Vi slog upp vårt tält och skålade i vin innan vi somnade pepp inför morgondagens vandring.

Dagens efter vaknade vi till strålande sol så det var bara att knyta på trekkingdojan. Med den berömda Amfiteatern i sikte vandrade vi in i de gröna bergen. Förra gången jag var i Drakensbergen var vi uppe PÅ Amfiteatern, den här gången gick vi med den som utsikt hela dagen. Mycket vackert.

På vägen stannade vi till lite då och då. Antingen var det en plats som inspirerade till lite meditation...

...eller för att ta en dusch. Här i naturens egna 100 meter höga dusch.

Slutmålet för vandringen var foten av världens näst högsta vattenfall - Tugela Falls. Där hittade vi en perfekt liten badplats. 

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Drakensbergen är en av de vackraste platserna jag någonsin upplevt. Hoppas på att återvända fler gånger.

Resten av helgen...

Jo, vi flög ju ner till George i helgen, allt signerat Pajjen som ställde till med överraskningshelg.

George är en sömnig liten stad nära kusten i Western Cape.  Vi checkade in på ett mysigt litet B&B norr om stan. Området bjöd på fantastiska promenader och frisk men fuktig luft.

Första punkt på lördagens dagordning var att vi skulle testa Canopying. Det innebär att man är fastkopplad via en vajer som går mellan ett antal träd som man sen likt Tarzan svingar sig mellan. Typ.

Det hela var mycket kul, och hade det inte varit för att vi toppade upp det hela med att hoppa bugyjump en timme senare så hade detta ju varit dagens höjdpunkt. 

Men ja, nu blev det ju bungyn som knep dagens adrenalin-första-plats.

Efter bungy-galenskapen var vi tvungna att pusta ut lite. Vi körde då till Storms River Mouth i nationalparken Tsitsikamma. Där var så otroligt vackert och jag hoppas verkligen att vi kommer hinna åka dit igen innan det här äventyret är över.

Kvällen toppades sen med fantastisk utsikt och middag i Plettenberg Bay...

Där fick vi fick se solen gå ner och fullmånen stiga....

En fantastisk helg på alla sätt. Tack Peiman!

Bungyjump

Vill ni veta vad vi gjorde i helgen? Jo vi hoppade bungyjump! Världens högsta från en bro dessutom. 216 meter!

Kolla själv om du inte tror mig (och bortse från den vidriga musiken):



Det hela började egentligen med att Pajjen hade bokat överraskningshelg på den Sydafrikanska sydkusten. (Mer om detta i nästa inlägg.) Och en av aktiviteterna vad då alltså att hoppa bungyjump.

Jag har hört talas om denna galenskap förut, och kört över Bloukrans Bridge tidigare, alltid med stor nyfikenhet.

Men jag har nog aldrig trott att jag skulle våga.

Den här gången hade jag dock inget riktigt alternativ. Pajjen var nämligen mycket pepp. (Vilket jag är glad för så här i efterhand.)

Vi kom till bungy-kontoret precis bredvid bron strax innan tre i lördags eftermiddag. Först var det invägning och lite pappersarbete som skulle göras.

Sen fick vi en tid: 16.00. Vi skulle alltså vänta i över en timme. Under den tiden hade jag väldigt mycket ångest, men tur då i alla fall att man hade lite att göra, som tex att prova ut sele.

Resten av tiden satt vi i caféet och tittade på bron och de som hoppade. Mycket obehagligt. 

Sen var det då dags att gå ut till mitten av bron. Man gick som i en nättunnel som hängde på undersidan. Det var en promenad på cirka 200 meter, och den var inte heller kul. Särskilt om man är höjdrädd. 

Men vi kom fram i alla fall och möttes av öronbedövande hög musik och febril aktivitet på teamet som bestod av ca 15 pers.

Väl på plats bestämdes det vilken ordning man skulle hoppa i. När det var ens tur kom dom och hämta en och satte på fästen och remmar runt vristerna. Och så en säkerhetslina fäst vid bröstkorgen. 

Sen blev man utasad till kanten och det var nog det allra värsta. Jag stod bara och försökte titta på bergen i horisonten och stänga av allt annat. 

Sen sa det vara tjoff och så var jag ute i luften. 

Den första sekunden var nog den värsta i mitt liv. På riktigt. Men sen när man vände och åkte upp igen var det helt fantastiskt. Total tystnad och vetskapen om att man antagligen överlevt var helt otrolig. 

Sen hängde man där upp och ner i kanske en halvminut innan man blev upphissad av mycket trevlig person som virats ner för att vända på en och göra en sällskap. 

Väl uppe var hela kroppen i uppror av alla känslor. Känslan av overklighet var mycket påtaglig. 

Pajjen då? Jo o han hoppade också, först av alla dessutom!

Det har var bland det värsta - och bästa - jag nånsin gjort. Skulle jag göra det igen? Yebo.