Kolla själv om du inte tror mig (och bortse från den vidriga musiken):
Det hela började egentligen med att Pajjen hade bokat överraskningshelg på den Sydafrikanska sydkusten. (Mer om detta i nästa inlägg.) Och en av aktiviteterna vad då alltså att hoppa bungyjump.
Jag har hört talas om denna galenskap förut, och kört över Bloukrans Bridge tidigare, alltid med stor nyfikenhet.
Men jag har nog aldrig trott att jag skulle våga.
Den här gången hade jag dock inget riktigt alternativ. Pajjen var nämligen mycket pepp. (Vilket jag är glad för så här i efterhand.)
Vi kom till bungy-kontoret precis bredvid bron strax innan tre i lördags eftermiddag. Först var det invägning och lite pappersarbete som skulle göras.
Sen fick vi en tid: 16.00. Vi skulle alltså vänta i över en timme. Under den tiden hade jag väldigt mycket ångest, men tur då i alla fall att man hade lite att göra, som tex att prova ut sele.
Resten av tiden satt vi i caféet och tittade på bron och de som hoppade. Mycket obehagligt.
Sen var det då dags att gå ut till mitten av bron. Man gick som i en nättunnel som hängde på undersidan. Det var en promenad på cirka 200 meter, och den var inte heller kul. Särskilt om man är höjdrädd.
Men vi kom fram i alla fall och möttes av öronbedövande hög musik och febril aktivitet på teamet som bestod av ca 15 pers.
Väl på plats bestämdes det vilken ordning man skulle hoppa i. När det var ens tur kom dom och hämta en och satte på fästen och remmar runt vristerna. Och så en säkerhetslina fäst vid bröstkorgen.
Sen blev man utasad till kanten och det var nog det allra värsta. Jag stod bara och försökte titta på bergen i horisonten och stänga av allt annat.
Sen sa det vara tjoff och så var jag ute i luften.
Den första sekunden var nog den värsta i mitt liv. På riktigt. Men sen när man vände och åkte upp igen var det helt fantastiskt. Total tystnad och vetskapen om att man antagligen överlevt var helt otrolig.
Sen hängde man där upp och ner i kanske en halvminut innan man blev upphissad av mycket trevlig person som virats ner för att vända på en och göra en sällskap.
Väl uppe var hela kroppen i uppror av alla känslor. Känslan av overklighet var mycket påtaglig.
Pajjen då? Jo o han hoppade också, först av alla dessutom!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar