Firmafest

Igår var det stort party på NBC och jag var bjuden.

Det skulle firas att Namibia nu går över till digital-TV. Samt att det snart är jul.

Och att det vankades fest var det svårt att ta miste på. Redan innan lunch hade alla försvunnit från jobbet för det skulle göras naglar och hår och vad vet i gudarna.

Jag fick övertydligt veta att det var dress code "glamorous or traditional" som gällde, och förstod av tonläget att jag nog varken var det ena eller det andra.

Så det var ju bara att pallra sig ner till Marua Mall och där köpte jag det glammigaste jag kunde hitta på 15 minuter.

Sen drog då festen igång. Vi samlades i ett mycket stort och svettigt tält som var fint dukat. Varenda kotte som innehar en hög position inom företaget höll var sitt oerhört långt tal samtidigt som alla satt och dreglade över förrättstallrikarna med grillad kyckling.

Efter många om och men var talen klara och musikakterna kickade igång festen. Plötsligt var all hunger som bortblåst och istället startade dansen direkt. Och då menar jag inte dansen - utan DANSEN. Jösses vad folk shejkade loss som att det inte fanns någon morgondag.

...och det fanns det inte heller för jag kan meddela att det var ganska glest befolkat på min training idag.

Folk som hemma betalar dyra pengar för att gå mindfulness-kurser borde ta pengarna och åka till Afrika istället. Av många anledningar såklart men framför allt är det en intensivkurs i att leva i nuet. Imorgon? strunt i det.

Marabi

Häromsistens va jag o mina svenska kompisar här, Ebba o Karin, på middag med Läkare utan gränser.

Det var en mycket trevlig tillställning med god mat o intressanta människor som berättade om sitt arbete ute på fält.

Och så var det underhållning.

När man är ny i ett land har man ju inte så bra koll på vad det är som gäller å så. Men det blev vi varse när Mafikizolo entrade scenen o rev av några dängor. Folk blev som tosiga. Släppte knivar, gafflar, plockade fram mobilkamerona o sprang fram till scenen o dansade nån slags unison dans. Fan att vi inte kunde den då, tänkte vi och fick sitta kvar.

Tills nästa gång ska jag lära mig den.

Mafikizolo kan du lyssna in här. Detta är deras största dänga. 

Marabi, som låten heter, är också namnet på en musikgenre som växte fram i townshipen här i Johannesburg under 20-talet, när gruvindustrin fick tusentals svarta att flytta in till stadens ghetton.

Musiken spelades på Shebeens, alltså townshipens barer, för att locka folk till dans.

Som lite kuriosa så går musikstilen att hitta bland annat på Paul Simons album Graceland.

Kvällen då. Den såg bland annat ut så här:

Ebba o Karin på Karins terass innan partajet.

Damien som är läkare berättade om sina resor ute på fält.

Mafikizolo på scen. 

Lördag i Newtown

I lördags hade vi en helt fantastisk dag. Den började med att vi slöt upp med vänner och kollade in Constitution Hill (som jag ska skriva mer om i ett annat inlägg).

Där efter körde vi dowtown mot ett område som heter Newtown. Det var en strålande vårdag och vi hamnade på en mycket trevlig uteservering som dessutom hade den goda smaken att bjuda på live-jazz.

Med magen mätt av piri piri-kyckling strosade vi sedan runt i kvarteren kring Newtown. 

Nåt som känns väldigt typiskt Joburg är att man JÄMT stöter på nåt festligt var man än är. I lördags gick vi in i nån slags musiktävling alá Körslaget. Nedan ser ni den vinnande gruppen.

När de hade framfört sitt vinnarnummer dansade de hem..

...men va gjorde det, folket ville fortsätta dansa.

Kvällens egentliga happening var att vi skulle se världstrumpetaren Hugh Masekela. Innan konserten stannade vi till på Sophiatown för några öl o lite snacks. På bakgården, på väg till toa, sprang vi in i en modevisning. Det är ju det jag säger - väldigt typiskt Jozi.

Och sen var det då dags för Hugh. Konserten var i ett gigantiskt tält som svalde 2500 pers. Kanske några för många för den typen av musik. Han gav oss dock ett gäng anekdoter från när han strök runt på jazzklubbar i New York på 60-talet och oj, vad man hade velat se o höra honom då. Och inte bara trumpeten behärskade han, han hade en grym röst också. Här kan ni lyssna på honom. 

Och även om vi inte åt grille just den här gången så kan jag visa en typisk "shishya nyama" som du hittar i samband med alla större folksamlingar här nere. Lovar att det är godare än det kanske ser ut!

Spring Day: Jazz on the Lake!

Första september är det officiellt vår här i Sydafrika. Man firar "Spring Day" vilket innebär fest ÖVERALLT.

Lite ironiskt var dock detta en av de kallaste dagarna på länge. I förra veckan var det 26 grader, och så ska det också bli denna vecka. Men just igår, då var det allt "kallt".

Lite oplanerat hamnade vi på en stor jazzfestival - Jazz on the Lake. Vi var egentligen på väg till en annan grej men så var vägen avstängd på grund av nån "jazz thing" så vi bestämde oss för att parkera där och kolla in den istället. Och tur var väl det - för jädrar vilken trevlig eftermiddag vi hade!

Srålande sol, massor av folk, musik och god mat. Älskar Joburg för att det känns som att stan levererar festlighet på festlighet mest hela tiden.

Det var ca 10 akter som spelade och allra bäst var Phuzekhemisi, ett Zuluband som bjöd på både bra musik men framförallt BRA dans. 

Publiken var i topspinn o dansade...

...precis som Pajjen. 

Allra bäst tyckte dom dock att det var när artisterna kastade ut give aways. Då fick man så att säga hålla sig lite undan. 

Desmond Tutu gav Sydafrika post apartheid epitetet Rainbow Nation. Kändes som att den här bilden var en fin liten illustration av det. 

Coolast på festivalen var 14-åriga Felix som gick upp på scenen och skitnervös körde Sydafrikas nationalsång på sax. 

Som på de flesta festivaler så kryllade det av snygga människor på Jazz on the Lake. Här e nårra av dem: 

Jazz!

Innan vi flyttade till Joburg var det många som sa att det fanns mycket bra jazz i stan. Förvånade blev vi när vi väl kom hit och var jazzlösa under flera veckor.

Men så i söndags hittade vi rätt!

Egentligen var vi på museum, men på vägen hem när vi skulle gå till bilen såg vi en utprintad A4. En kille med sax på bilden och info om att det var jazzkväll kl 17 för 30 Rand (ca 20 spänn). Klockan var lite över fyra så vi tog en promenad i kvarteret och var tillbaka på prick kl fem som dom svenskar vi är.

Stället heter Kitcheners och ligger downtown i ett område som heter Braamfontein och som nyligen blivit intaget av horder av hipsters.

Vi fick veta att bandet skulle gå på en timme senare. Det visade sig visserligen vara tre timmar. Så totalt väntade vi på den där jazzen i fyra timmar. Men tur var väl det! För det var så himla roligt o bra.

Det var trångt o gött då vi alla enades om ett ca 20kvm stort rum. Det hindrade dock inte publiken från att dansa som tokar och bandet att bjuda in gästmusiker och körare.

Det var förstå gången men definitivt inte sista som vi gick på jazz i Joburg.

Första konserten!

I lördagskväll gjorde vi premiär i det Joburska musiklivet. Vi hade blivit tipsade om ett ställe som heter Bassline och som ligger downtown i stadsdelen Newtown. Efter lite googling kom vi fram till att kvällens huvudakt, Phinda Matlala, kändes som en bra konsertstart här. Hon är en afro-jazz-musiker från Soweto som du kan lyssna på här.

Så vi gjorde även taxipremiär här i stan (ja det kan låta enkelt, men lättare sagt än gjort, mer om det i ett senare inlägg) och tog oss ner till konserten.

Utanför vid entren möttes vi av en bronsstaty föreställande "Sowetos svar på Madonna" - Brenda Fassie. Hon gick bort för snart 10 år sedan men under 90-talet verkar hon ha röjt runt bra här i stan, och var en kvinna som ständigt skapade rubriker (därav Madonnakopplingen). Hennes musik, som ofta handlade om hur det var att leva i Townshipen, blev flerfaldigt prisbelönad.

Väl inne på Bassline satt vi som i en amfiteater. När jag kom in och jag såg att det inte var så jättemycket folk, och att vi dessutom skulle sitta, så blev jag först lite besviken. Men så satte det igång. Två förband innan Phinda Matlala och så en kvinna som var nån slags konfrencier för kvällen. Roligast var när denna kvinna gick upp på scen med tre cd-skivor. "Den som kan komma upp här och sjunga en Phinda-låt får en skiva!". 

Hade det där hänt i Sverige gissar jag att alla hade gjort sig så små som möjligt där i sina bänkrader. Men inte här inte. Tre pers i tur och ordning gick fram till scenen grabbade tag i micken och rev av var sin låt. Husbandet började såklart kompa och publiken ink vi gick upp i toppspinn!

Men sen var det då dags för kvällens huvudakt, Phinda Matlala coh hennes 11-manna-band.

Ett stort leende på läpparna genom hela den två timmar långa konserten. Glad över bra musik och det faktum att vi hittat ett bra musikställe som vi lyckats ta oss till på ett bra sätt. Som pricken över i:et tittade vi in till en klubb som låg intill Bassline på vägen hem, när vi stod och väntade på taxi. Asgött röj var det där så det känns lovande för framtida helgkvällar.